Jag började på egen hand att experimentera med olika dieter under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Den gången hittade jag ingen läkare som tog matintolerans på allvar, utan jag tog hjälp av böcker och internet. Jag visste inget om proteinintolerans, utan ville bara bota min mage som krånglade, min dåliga matsmältning och min kroniska diarré. Efter många dåliga råd och tips om laktosintolerans, IBS och allergier, insåg jag efter mycket strul att jag i första hand reagerade på alla mjölkprodukter oberoende av om de innehöll laktos eller ej. Dietister och läkare berättade för mig att den typen mjölkintolerans inte existerar.

Genom ett chatforum kom jag i kontakt med en mamma till ett autistisk barn som gick på diet. Hennes son hade blivit mycket bättre under det år han levde på mjölk- och glutenfri diet. Jag hörde också om abstinensen han hade haft. Då först förstod jag varför jag hade mått så uselt under eliminationsdieten. Abstinensen man upplever är jobbig även för oss som är relativt psykisk friska. Mitt psyke hade också ändrats under tiden jag gått på diet; jag kände mig gladare, lättare, hade större socialt umgänge och en bättre koncentrationsförmåga.

Till min stora förvåning, satt den ledande forskaren på opioida peptider på Rikshospitalet i Oslo, bara några hundra meter från där jag då bodde. Dr Karl Ludvig Reichelt tog väl emot mig. Han berättade om sin forskning och satte mig i kontakt med andra med proteinintolerans. Genom Protein-intoleranse foreningen (NPIF) mötte jag människor med hela spektret av psykiska problem, från autism, schizofreni, depression till mer ospecifik symtombild. Jag hade under studietiden sett två vänner bli schizofrena, en mycket skrämmande upplevelse för oss alla! Men nu såg jag hur tidigare psykiskt sjuka blev bättre, hur barn som bott på institution flyttade ut. Barn som aldrig haft ett språk började prata. Folk som tidigare haft självmordstanker blev gladlynta och skämtsamma.

Medicinsk expertis var mycket skeptiska. Styrelsen i NPIF, där jag den gången var med, försökte därför nå ut med information till de drabbade direkt utan att gå vägen via läkare. 1996 arrangerade vi ett första seminarium i Oslo på temat "Kost og Adferd" (Kost och beteende) där vi bjöd in några utländska forskare för att berätta om sina rön. Naturligtvis kom också Reichelt, som fortfarande är den ledande på fältet och Ann-Mari Knivsberg som berättade om de lyckade dietförsöken på autistiska barn. Liknande seminarier har arrangerats i Norge flera gånger sedan dess. Åren i Oslo var roliga och lärorika; jag lärde känna fantastiska människor och lärde mycket om proteinintolerans och hur det kan påverka vårt psyke.

De senaste 10-15 åren har enzymer blivit något helt annat än vad de var förr. Numera finns det enzymer som är specialdesignet för att bryta ner de peptider som vi blir sjuka av. Enzymerna bryter ner den sista resten av peptider som alltid finns i kroppen, och läker kroppen. Efter en tid på enzymer, kan man uppleva att reaktionerna på gluten och mjölk inte längre är så starka. Med enzymer kan vi (några av oss) tillåta oss att inte hålla lika strikt diet: att äta på restauranger, åka på resor, äta mat med vetestärkelse, havre med mera. Dock är detta individuellt, och jag rekommenderar att alltid börja med diet för att se hur bra man mår på diet innan man fuskar och ersätter diet med enzymer.

Nu bor vi i Stockholm. Här är kunskapen om proteinintolerans tyvärr mycket liten. Förhoppningsvis kan vi nå ut med information till flera. Om proteinintolerans var bättre känd skulle:

de flesta autister inte bli sjuka eller i alla fall få lättare symptom,

schizofreni delvis kunna förebyggas,

ADHD bli ett mindre problem än det är idag,

många depressioner försvinna eller bli lättare och

antalet självmord minska.